torsdag 26 september 2013

Vikingatida och tidigmedeltida boplats invid Söndrums kyrka

Nu i veckan har undersökningen av Söndrum  raä 98:1 startat. Undersökningsområdet ligger precis väster om Söndrums kyrka och innehåller boplatslämningar från yngre järnålder(vikingatid)  och tidig medeltid. Anledningen till att vi genomför en arkeologisk undersökning på platsen är att Söndrum-Vapnö församling ska utvidga kyrkogården i detta område. 
Det som gör boplatsen extra intressant att studera är att den var i bruk under tiden för ett religionsskifte, då hedendom övergår i kristendom. Ett skifte som även syns tydligt på platsen genom det hedniska gravfält (Söndrum raä 5) i väst och den kristna kyrkogården i öst. Boplatsen ligger placerad mittemellan.
Just nu banar vi av området och fina stolphål efter stora långhus kommer fram. Nästa vecka blir vi full styrka med arkeologer som sätter igång och undersöker.
Vi håller en allmän visning av undersökningen lördagen den 19 oktober klockan 14.00. 
 
Skolor i undersökningens närområde har fått utskick med erbjudande om visningar vissa datum. Skolbesöken bokas via Hallands Konstmuseum,  telefonnr 035-162300, telefontid måndag till fredag 10.00-16.00. Alla besök måste förhandsbokas då vi tyvärr inte har möjlighet att ge en visning vid spontanbesök.
                                                         Kulturmiljö Hallandflaggan är hissad

torsdag 5 september 2013

Matfundering





Idag var vi åtta personer på kontoret som samlades på innergården och åt surströmming. Burkarna vi öppnade var rätt gamla, eller snarare, det har krävs sin tid för att processen skall fullbordas. Själva principen är enkel, livsmedel och en mindre mängd salt hålls syrefritt och tillåts jäsa. Detta ger en lång hållbarhet utan att näringsinnehållet påverkas nämnvärt negativt.
Det man kan fundera över är hur gammal processen är. När började man fermentera mat i allmänhet och fisk i synnerhet? Enligt wikipedia är den "jättegammal" i norden:

Jäsning av livsmedel är en mycket gammal konserveringsmetod som funnits i årtusenden. Man tror att surströmming är en rätt med mycket gamla anor, men att konserveringsmetoden i Sverige först blev vanlig under 1500-talet då saltbrist uppstod på grund av kung Gustav Vasas krigföring. Man saltade då in strömmingen med mindre salt än vanligt. Om detta förfarande berodde på kännedom om syrad fisk sedan tidigare eller om upptäckten av konserveringseffekten var en slump är omdiskuterat. Konserveringsmetoden med den långa hållbarheten är en förklaring till att surströmmingen tillsammans med ärtsoppan blev klassisk mat inom det militära.[2] Fet fisk som lax, öring, mört, karp, röding, haj och rocka, är andra exempel på fisk som runt om i världen har konserverats, eller lokalt fortfarande konserveras på detta sätt. Det som idag kallas gravad lax var nog ursprungligen en mer surströmmingsliknande rätt. I Norge kallas fisk som konserverats genom fermentering rakfisk (från fornnordiskans rakr – blöt) och i norska källor förekommer denna benämning så tidigt som 1348.
Det finns alltså skriftligt indirekt belägg från medeltiden. Andra uppgifter påstår att fermentering utnyttjades av Babylonerna för 7000 år sedan, vad de baserar påståendena på vet jag inte.
Men hur skulle spår av fermentering se ut arkeologiskt?
Går dem att spåra genom kemiska analyser av olika kärls insidor?

Jag vet inte, men det kanske någon av bloggens läsare gör. För då kanske vi kan börja leta efter spåren. Vem vet, kanske forntidens hallänningar hade stora krus med sur västkustströmming (sill) lagrade i en källare? Men en sak kan vi slå fast med all säkerhet. Forntidens hallänning hade inte mandelpotatis till sin surfisk.

onsdag 4 september 2013

Grävling gräver grav, Götaland & Germany

För snart en månad sedan rapporterade tyska The Local om en praktfull krigargrav med skelettet av en man utrustad med både svärd och ett bronskärl hittades genom grävlingars grävande. Grävlingen hade nämligen skyfflat ut en mängd ben, vilka anmäldes till antikvarisk personal som undersökte saken och hittade graven.
Bilden är länkad från The Local

Men detta är inte speciellt konstigt. Grävlingen är en allätande opportunist. Den tar inte hänsyn till om en lämplig backe är en grav eller ej, den gräver utifrån sina preferenser och självklart blir det emellanåt i fornlämningar.

Vänermuseet har under ett par år undersökt en storhög från 5-600-talet av just den anledningen att grävlingar grävt sig in och förstört lämningen:
En av de första gravarna som byggs på det nya gravfältet är en monumental gravhög som kallas Kungshögen. Den är ca 21 meter i diameter och lite över två meter hög.
För precis ett år sedan var Kulturmiljö Halland i färd med att undersöka en gravhög från bronsålder, en gravhög som även den var perforerad av grävlinggångar, gångar som förde tankarna till en grovpipig ost. Såhär såg det ut:
Profil från de centrala delarna av en bronsåldershög.

Färgerna i profilen har följande förklaring:
  •  Underst, under det blå fältet har vi berggrunden. Den höjdklack som graven är belägen på. Enstaka torvfickor av den ursprungliga jorden fins bevarad här, men inte mycket mer.
  • Blå färg. Dessa partier är sedan länge ihoprasade eller igenfyllda grävlinggångar.
  • Röd färg. Detta är hålrum, dvs grävlinggångar.
  • Gul färg. Fyllnadsmassor från grävlingarnas grävande. Massor som fyller ut en gammal plundringsgrop.
  • Ofärgat parti. Jord som sannolikt ligger tämligen in situ om man bortser från maskar och andra riktigt små djurs bioturbulens.
Grävlingarna ställer med andra ord till problem när de gräver på fel plats. Men grävlingar kan ställa till andra problem också. I England har man fredat grävlingen från jakt, detta gjordes för lite drygt 20 år sedan. Detta har inneburit att grävlingstammen i princip fördubblats i England, men även att problemen med nötkreaturstuberkulos har ökat då grävlingen är bra på att sprida denna sjukdom mellan olika djurbesättningar. I artikeln om nötkreaturstuberkulos kan man på wikipedia läsa:
Badgers (Meles meles) were first identified as carriers of M. bovis 30 years ago, but the report of an independent review committee in 1997 concluded badgers made an important contribution to the spread of M. bovis between herds of cattle
Som väl var har vi i princip inte detta problem i Sverige. Här har nötkreaturstuberkulos enbart påträffats i ett tiotal hjorthägn under de senast 20 åren. Däremot finns det en mängd andra hemska zoonosa sjukdomar som djuren i vår natur bär på. Men det är en helt annan historia som inte har någon betydelse för de grävlingskadade gravarna i vår närhet.