tisdag 17 februari 2015

Sälar och valar i Halländsk förhistoria samt några ord om "sälfinger"

I höstas publicerade Kulturmiljö Halland en bok som sammanställer arkeologiska fynd av djurben från Halland.
I boken kan man bland annat finns uppgifter om de sälar* och valar** som hittats. Det rör sig om fem platser med sälfynd och två med valar/delfiner. Av sälfynden är ett mesolitiskt, tre neolitiska och ett från hågreståndsmiljö daterad till yngre järnålder. Val och delfinfyndet är båda mesolitiska.

Idag har vi ökande stammar av havslevande däggdjur. Det är långt kvar tills det finns jaktbara stammar av valar och delfiner utefter de svenska kusterna men sälarna är så många att myndigheterna år 2014 beslutade om att tillåta skyddsjakt på maximalt 40 stycken knubbsälar i Halland.

Sälar och valar ger många användbara produkter till människorna som jagar dem. Sälskinnet är starkt och vattenavvisande. Späcket kan ätas eller användas till impregnering alternativt olja/tran. Köttet kan ätas och benen kan användas till hantverk och bruksföremål. Det finns åtskilliga fynd av spelpjäser tillverkade av valben i olika järnålderssammanhang runt om i Sverige.

Benen är oftast det enda vi ser av de havslevande däggdjuren. Indirekt anar vi dem via C13 halten i människornas ben, där marin föda ger en annan C13 halt än landlevande föda.

Konstnären Måns Sjöberg har läst arkeologi och är mycket intresserad av arkeologiska illustrationer/rekonstruktioner. Inför en en utställning på Trelleborgs museum har han skapat flera fina illustrationer. Två som visar hur mesolitisk säljakt, eller småvalsjakt, kan ha gått till följer här. Illustrationerna har länkats och går att se i original på Trelleborgs museum (som även innehar rättigheterna***):
Originalbilden hittar du HÄR.
Originalbilden hittar du HÄR.

Just säljakt (men även valjakt) är förknippad med särskilda risker, och då tänker jag inte på risken att drunkna utan på risker förknippade med de havslevande däggdjurens bakterieflora. Djuren bär på mykoplasma av sorten Mycoplasma phocacerebrale. Denna finns primärt i det obehandlade skinnnet samt skelettet.

Mykoplasman kan, om man får in den i ett sår, orsaka en mycket otrevlig infektionssjukdom som kallas sälfinger, späckfinger, sälrodnad eller sälbrand. Infektionen är stationär, den sprider sig alltså inte speciellt långt från det infekterade området. I gengäld är infektionen ytterst smärtsam (så smärtsam att patienten inte kan sova) och kan orsaka svåra biverkningar genom att brosket i den utsatta kroppsdelens leder angrips och bryts ner. Inkubationstiden kan vara så lite som en dag men oftare rör det sig om tre dagar eller mer. Ända upp till tre veckor finns rapporterat. Idag används höga doser av bredspektrumantibitoika baserad på tetracyklider. I äldre tid finns det åtskilliga uppteckningar som indikerar att en vanlig medicin mot sälfinger var amputation. På det viset kom man undan såväl smärtan som de problem ett helt stelt fingen kan innebära...

Några mesolitiska eller neolitiska människoskelett med spår av amutation har inte hittats i Halland. Å andra sidan är det väldigt dåligt med äldre människofynd över huvud taget från området. Kanske skulle det gå att finna spår av sälfinger, antingen i form av skelett med amputerade fingrar alternativt ihopläkta leder. Eventuellt kan en plats som Ajvide eller Skateholm innehålla sådana spår, men jag har inte hittat några uppgifter om det.
____________________
*Gråsäl samt grönlandssäl, det finns också ett par fynd som inte är närmare deinierade än "säl".
** Någon art av bardval samt vitnosdelfin.
***Bilderna är publicerade med tillstånd av Trelleborgs museum.

onsdag 4 februari 2015

Brödbak, hornhantverk och en blåfenad tonfisk


Rapport över förundersökningen som utfördes i samband med ombyggnationen av Västra längan, Varbergs fästning


Tidigare här på bloggen har det rapporterats från de arkeologiska insatserna som gjordes i samband med ombyggnationen av Västra längan i Varbergs fästning under år 2013. Det fysiska resultatet av ombyggnationen går att beskåda vid ett besök av den fantastiska fästningsmiljön uppe på Vardberget. Bland annat ryms en ny utställning över Hallands historia i de ombyggda lokalerna och den 15 februari är det vernissage för den tillfälliga utställningen AMERICANA – Studio 54 och andra bildberättelser av fotograf Hasse Persson. Som besökare får man inte missa ett besök till Kafé Kulknappen med den vidunderliga utsikten över havet. Här kan man njuta av en fika samt beskåda resterna efter en medeltida bakugn genom en glasruta i kaféets golv. Den gamla bakugnen i tegel som nu kan beundras användes en gång flitigt i fästningens medeltida kök. Om den och mycket annat som framkom vid den arkeologiska undersökningen finns nu att läsa i rapporten över undersökningen. Du finner den här:

Picture

Den västra längan hade aldrig tidigare varit föremål för arkeologisk undersökning. För första gången fick vi en djupare inblick i den medeltida bebyggelsens utseende och funktion inom den västra delen av borggården. Där kaféet finns idag påträffades grundmurar efter en byggnad, som utgjorde det medeltida köket och som innehöll tegelgolv och stenlagda ytor, en bakugn i tegel, samt kulturlager med köksavfall.

Inför anläggandet av vindfånget vid entrén framkom och dokumenterades delar av östmuren till västra längans äldre föregångare från slutet av 1200-talet. Denna äldre byggnad påträffades i samband med schaktningar inför fjärrvärme på borggården och undersöktes vid en forskningsundersökning år 2006 av Kulturmiljö Hallands arkeologer. Under 2013 gavs tillfälle att undersöka lämningarna i nedre planet av den medeltida byggnaden. Två provgropar som grävdes i källarplan innehöll omfattande kulturlager och ett flertal medeltida stensatta golvnivåer samt raserings/utfyllnadsmassor. Förutom skärvor av Siegburggods, en del av en spettvändare och en ovanlig fajans hittades även resterna efter hornhantverk, både ämne och början på ett föremål.

Den osteologiska analysen av djurben som utfördes av osteolog Emma Maltin visade att benmaterialet var anmärkningsvärt välbevarat. Antalet identifierade arter var i relation till materialets begränsade storlek stort med 13 arter representerade. Dominerande i materialet var tamdjuren nötboskap, får och svin. Tamfågel i form av tamhöna och gås kunde också konstateras. Men även vilda däggdjur fanns representerade i form av ben från både rådjur och vildsvin. Flera fiskarter såsom kolja, kummel, plattfisk och torsk, som var den mest företrädda typen fanns representerade. Ett ovanligt fynd utgörs av en stjärtkota från en blåfenad tonfisk.

Stenläggning, tegelgolv och bakugn mäts in under förundersökningen 2013, i rummet som nu hyser Kafé Kulknappen.


Genom en glasruta i kaféets golv går det att beskåda den medeltida bakugnen.